I söndags för snart en vecka sedan hade Göran Skytte en krönika i SvD, sedan länge efterlängtad efter lång tystnad. Han förklarade att han varit upptagen sedan i våras med att återhämta sig efter allvarliga stroke-attacker. Nu är det full fart igen och Göran Skytte känner en ödmjukhet inför allt som naturen kan ställa till med – och kan erbjuda av nya upplevelser och tankar. Och han känner tacksamhet inför sin lycka att få fortsätta leva. Naturligtvis finns tacksamhet också för förmågan hos dagens läkare och sjukvård att avvärja sådana livsfaror som han hade mött. Men han längtade efter ännu mera förvandling, ännu flera vändningar i det inre livet. Jag känner igen tankarna. Och jag suger åt mig av stämningen i Göran Skyttes krönika.
Trots att jag inte tillnärmelsevis varit i närheten av dödshot som i Göran Skyttes fall samlas krämpor på rad så att man måste tänka om och nöja sig med de nya hindren. Livet är mycket mera än att segla med vinden i ryggen, det är bara att inse det. Min tia i ena ögat som gör detta obrukbart för sitt ändamål, mina kärlkramper i benen som tvingar mig att ta paus och se mig omkring när jag är ute och går, mina förkalkade kärl lite här och var som ställer krav på förutseende, mitt höga blodtryck som manar till lugn, allt detta må vara besvärande. Men det går att hantera, bland annat med dagens mediciner. Och med lite ödmjukhet inför livets villkor. Det jag fortfarande kan räcker fullt och väl, jag har ingen anledning att stirra på det jag inte längre har. Jag får hela tiden påfyllning av nytt. Jag kan ta vara på så mycket mera nu när jag inte tycker mig ha så bråttom. Jag kan få djupare upplevelser. Framtiden har kommit närmare. Den rationella hjärnhalvan får vila sig lite, den emotionella halvan får nytt liv.
Något åt samma håll hittar man i Owe Wikströms utmärkta bok ”Sonjas godhet” som skrevs efter ett dramatiskt hjärtstillestånd. Även i det fallet kunde läkare och omgivning vältra tillbaka patienten in i livet, till verksamheterna och till tankarna på hur bräckligt och förunderligt generöst som livet trots allt är.
Fast vi är alla olika, både inuti med allt vi känner och upplever, och utåt med allt som påverkar och påverkat oss. Många vill inte acceptera åldrandet, de kämpar emot De lider varje dag de ser sig i spegeln och varje gång de hindras i sånt som de upplever är så mycket lättare för den som inte har åldern i ryggsäcken. Men så länge man inte gräver ned sig i känslan att vara utnött går det väl an. Vi kan lyssna till Elsie Johansson, som i nyligen Radions morgonprogram ”Tankar för dagen” inledde med ”Jag vill inte påstå att det är roligt att bli gammal”. Hon irriterar sig över att kroppen inte hänger med det som händer inuti. Vi åldras i kroppen ungefär som vi gjorde förr, medan vår vitalitet förlängs och vårt engagemang består långt mera än hos föregående generationer. Hon gillar det senare men irriteras över det första. Kan vara sant, men det är inuti som vi har roligt, inte utanpå.
De som inte kan förlika sig med sig själva är det synd om. De har valt en strategi med motstånd som de bara kan förlora. De som bekänner sig coping-strategin däremot har nya liv att vänta runt varje hörn.
Läs/lyssna:
Göran Skytte: ”Drabbad av stroke – och tacksamhet”, SvD, Krönika på ledarsidan 20120826
Elsie Johansson: ”Tankar för dagen” 20120830
