I en artikel på DN Debatt den 15 oktober skriver Mats Edman, chefredaktör på tidningen Dagens Samhälle, att den pågående hätska debatten om vinster i välfärden bygger på två falska premisser: 1) Företagens vinstuttag dränerar välfärden på resurser, 2) Kvaliteten blir lidande i de privata företagen. Båda påståendena är osanna menar Bergman. Och reaktionen låter inte vänta på sig. Se på alla räntesnurror och sofistikerade skatteplaneringsmanövrar, säger Jonas Sjöstedt (V). Fast hallå, det är ju en annan sak! Det är lika illa då sådant förekommer i industrin som i tjänsteföretag, oberoende av bransch. Lagarna och samhällets reaktioner på oetiska affärsmetoder, inklusive girig finansiell hantering, bör säkerligen skärpas.
Men krångligt är det, meningsutbytet som åker fram och tillbaka i debattrummet. I tidningen Fokus har Maggie Strömberg gjort en allsidig belysning. Utskriven på A4-blad blev den 15 sidor lång. Det är inte utan att man håller med vad Laura Hartman säger i slutet av artikeln. Hon pekas ut som den som startade alltihop, då, för drygt ett år sedan, när hon var forskningschef på SNS och ansvarig för rapporten ”Konkurrensens konsekvenser”: ”Hon frågar sig fortfarande varför kunskapsunderlaget är så lågt i det som har varit en så stor samhällsförändring. I början på nittiotalet diskuterades hur man skulle följa upp, samla data, skapa kvalitetsregister. Det gjordes aldrig. Det gavs inte heller riktade forskningsmedel. Anledningarna till sådant funderar hon ännu på.”
Ett kan man dock i all denna röra säga med säkerhet: Inga undersökningar hittills har lyckats gräva fram några väsentliga kvalitetsskillnader mellan privat och kommunal äldreomsorg. Lite beroende på vad man lägger vikt vid kan man kanske säga att åtminstone viljan till kvalitetsarbete, d.v.s. arbetet med den egna fortsatta förbättringen av kvalitet, är mera markerad hos vissa privata aktörer. Se exempelvis kvalitetsbokslutet för 2011 från Attendo. En så professionell genomgång av kvalitetsaspekter får man leta efter. Bland kommunerna finner man ingen.
Men kvalitet är svårt när det gäller mjuka värden. Och ändå står det i lagen att ”insatser inom socialtjänsten ska vara av god kvalitet”, samt att ”kvaliteten i verksamheten ska systematiskt och fortlöpande utvecklas och säkras.” (SoL, 3 kap. 3 §). Eftersom ingen vet vad som menas är det kommunen som har tolkningsföreträde. Och ansvaret, när kvalitetsbrister upptäcks, ligger klart och entydigt på Socialnämnden, på politikerna alltså. Sedan är det deras bekymmer att åtgärda, både när felet finns i den egna verksamheten och när den upptäcks hos en aktör som anlitats av kommunen. Om man – som en falang i (S) vill – skärper lagstiftningen så att viss och bättre kvalitet påbjudes, då gäller givetvis denna skärpning också för kommunens egna verksamheter.
Och då uppkommer en svårighet: Om man i kommunen försöker sig på att detaljspeca den kvalitet som begärs av de externa aktörerna i ett valfrihetssystem, d.v.s. att kommunen säger exakt vad man förväntar sig från dem, då måste givetvis kommunen själv svara upp mot samma krav. Det blir på motsvarande sätt som med priset: det får ju inte vara annorlunda för den egna verksamheten jämfört med för privata aktörer. Båda sidorna ska få lika betalt för samma saker. Båda sidorna ska klara av samma kvalitet. Logiskt.
Man frågar sig ibland om den nuvarande pseudodebatten om välfärdsvinsterna inte är ett försök att dölja att problemet egentligen bottnar i en rädsla för att de privata företagens kvalitet – mätt på det sätt som kanske är det enda som är av betydelse, nämligen efter medborgarnas vilja att välja den ena före den andra – visar sig bättre än de gamla verksamheterna i egen regi. Och att de privata, trots detta och trots lika betalning, ändå visar sig gå runt och göra sådan vinst att de kan utvecklas vidare. Vilket ju är en grundförutsättning för god affär.
För om man frågar medborgarna om hur de ställer sig till valfrihet i välfärden är svaret entydigt. Demoskop gjorde på uppdrag av tankesmedjan Timbro en sådan undersökning i slutet av april i år. Då det gällde frågan om frihet att välja äldreboende vs. att kommunens förvaltning tilldelar detta, ville 85 % ha friheten. När det gällde frågan om man ville ha större, eller mindre, eller samma frihet som nu vid val av utförare av äldrevård svarade 58 % större frihet. 9 % vill ha mindre frihet. Politiker borde kanske lyssna lite mera på sina väljare.
Gunnar Degerman, oberoende senior
gunnar.degerman@spf.se
Länkar:
”Falska premisser i debatten om vinster i välfärden” Mats Edman, DN Debatt, 2012-10-15.
”Välfärdsföretagens vinster större än vad som påstås” Jonas Sjöstedt, Replik DN 2012-10-15
”Vem tar hem vinsten?” Maggie Strömberg, Fokus 2012-01-15
Kvalitetsbokslut 2011, Attendo
”Valfrihet i välfärden” Demoskop
